Jag har börjat med en lättare typ av LCHF, jag utesluter bröd, potatis, pasta, ris och till viss del socker, jag är inte stenhård och lusläser innehållsförteckningar men jag tänker mig för innan jag stoppar något i munnen.
Detta gör jag egentligen inte för att förlora vikt utan som ett test för att se om min mage kan må bättre än den gjort tidigare, och det gör den. Ju mindre kolhydrater jag stoppar i mig, desto bättre känns min ibs, jag kan leva normalt, typ.
Sen att jag går ner, det ser jag bara som ett plus i kanten. :)
Det finns ju faktiskt ett och annat kg att bli av med sen Liten föddes för drygt 1 år sen.
Kanske blir man smal igen, kanske inte. Att vara lite fluffig, det är egentligen inte hela världen, så länge man inte blir allt för tjock, så kroppen lider av det, då spelar det egentligen ingen roll! :)

Liten tyckte det var lagom att vakna 06.30, så skoj när man verkligen behövde en sovmorgon.

Sprang min runda igår, det gick bara inte, kändes som någon satte en rävsax i mina lårmuskler så det fick bli en snabb promenad istället.

Skrev ju igår om att jag behövde städa hela huset idag, hittills har bara 2 av 7 rum/utrymmen på nedervåningen blivit i ordning. Har tvättat två maskiner och tänt i pannan också iof, men det är ju sånt som ingår i att vara förälder, värme, varmvatten och rena kläder är ju faktiskt ganska bra att ha. Svetten rinner om mig och jag känner mig helt död.

Stor och Mellan har faktiskt, tro det eller ej, hållit sams hela förmiddagen, spelat lite tv-spel, hjälpt mig att plocka bort sina leksaker och nu sitter de och tittar på Pettson & Findus tillsammans.

Nej, nu är det nog dags att fortsätta, behöver bära in ved nu medan Liten sover förmiddag, det blir så mycket bus i vårt hus om man lämnar honom i någon minut, eller ska jag säga sekund?

Jag har alltid varit en sån person som sagt saker som "jag springer bara om jag blir jagad av någon med kniv!", jag var sällan eller aldrig med på gymnastiken i skolan och de få handbollsträningar jag genomförde sprang jag väldigt få steg.
Men i slutet av mars såg jag en bild på Facebook, om en överviktig kvinna som sprang i en park. I början verkade texten nästan nedvärderande och hatisk, men ju mer man läste desto mer uppskattande och påhejande blev den. Den blev min vändning. Plötsligt insåg jag att jag också kanske kunde.
1/4-14 satte jag mitt mål, jag skulle kunna springa 1,3 km utan att stanna före 31/5, vilket jag tvekade på att jag skulle klara.
I början sprang jag bara mellan 3 lyktstolpar ( ca 120m) och trodde då att jag skulle dö, det var det jobbigaste jag någonsin gjort! Men jag fortsatte, jag sprang mellan 3 lyktstolpar och gick sen mellan 2 innan jag sprang mellan 3.
Tillslut kunde jag öka lite, jag sprang mellan 5 och gick mellan 2.
Helt plötsligt sprang jag 290m utan att behöva stanna, jag ökade, sprang 350m, 590. Det ökade sakta men säkert.
6/5, då gjorde jag det, jag sprang hela rundan utan att stanna!
För mig var 1,3 km en oöverskådlig sträcka som jag aldrig skulle klarat tidigare, jag hade inte ens försökt eller tänkt tanken, inte en chans!
Snacka om att man blir glad och stolt över sig själv när man fixar det!
Jag har nog aldrig känt mig så bra som jag gjorde då! :)