Tittade nyss på en köp&sälj-sida, där någon skulle skänka bort sin ökenråtta, ville man ha bur fick man betala för den. Borde det inte vara tvärt om? Ett djur, ett liv, det är gratis, men en sak, den kostar. Ska det vara så verkligen? Det är ju sjukt ju!
Varför är det så? Varför är liv ingenting värt längre?

Jämn vecka, det betyder att Stor är hos pappa. Det betyder att jag tror mig ha massa energi, det betyder att jag tar på mig för många uppgifter, det betyder att jag lämnar allt halvdant, det betyder att jag blir arg på mig själv och framförallt betyder det att jag försöker pressa bort oron för att Stor inte ska komma hem igen, att nånting ska hända henne, att hennes pappa ska utsätta henne för någon fara.
Nu tycks jag vara världens värsta hönsmamma, men så mycket har hänt Stor under hennes liv att oron jag känner för henne är extrem.
Att ha barn med någon som har svårt att hantera sin ilska och sina impulser, någon som lever en del av sitt liv som kriminell, det är ingen dans på rosor men det är något jag måste genomleva.
Saknar min stora prinsessa nu.

Helt ärligt, när man är småbarns förälder, vad kommer det sig att barnen föds med såna där små söta öron? För tydligen så är hörsel ingenting som utvecklas förrän i 10 årsåldern? Känns som att det enda jag gör är att tjata på barnen, speciellt på tjejerna, har tjatat sen 14.30 om att de ska duscha men ingenting händer. Blev tvungen till att ringa sambon som "hotade" med att helgen inte skulle bli som planerad. Stor gick och duschade iaf, Mellan har jag tjatat vidare på i 1 timme. Tur Liten bara är att ta på armen å göra det som ska göras med, annars hade det aldrig gått.
Helt ärligt, gör jag något fel i min uppfostran av barnen eller är alla såna? Jag vill inte alltid hålla på och tjata men tydligen är det det enda som hjälper. :(
Känner mig som en riktigt dålig förälder som alltid tjatar och är arg. Blä!

Ibland blir jag så arg!
Ett exempel är när det kommer ungar i ca 15 års ålder på cykel, de kommer cyklande och tror sig äga världen, och vägen. Idag mötte jag två sådana, de kom cyklande på fel körbana, mot mig när jag körde Stor till skolan. Jag pekade och försökte få dem förstå att de ska cykla på andra sidan, men ingen förståelse alls. Fick peka flera gånger medan jag fortsatte köra. Till slut bytte de sida men jag kunde inte låta bli att veva ner rutan för att fråga dem om de kunde cykla alls.
Detta verkar vara ett vanligt problem, konstigt bara att knappa femåringen här i familjen greppar konceptet.

Här kommer lilla cykelskolan!
När du cyklar på en väg/gata, ska HÖGRA handen vara mot väg-/ trottoarkanten, när du cyklar på cykelbana (som kan vara belägen på båda sidor av vägen) ska du alltid möta andra cyklar så att du har VÄNSTERHANDEN emot dem, gångare kommer emot dig rakt framifrån, om de går på rätt sida, och DU ska köra förbi så du har HÖGRA handen närmast gångaren, i vissa fall är cykel- & gångbanan uppdelad i två delar, då behöver du bara bry dig om andra cyklister, om nu gångarna går där de ska, för nu har du ju lärt dig att cykla korrekt! :) och du, att cykla på trottoar, det är ALDRIG TILLÅTET!
Tack för mig!
Puss & kram fet textfet text

Alltså, jag älskar min sambo, både med och utan hår, jag har trots allt sett honom bli hårigare och hårigare de senaste sex åren men nu var det dags, han själv har sagt saker som "fy fan va jag är hårig!" så då har inte jag kunnat låta bli att säga att jag kunde vaxa honom. Nu gick det igenom så bara att köra på. :D tyvärr skrek han inte. ;) men nu är det så gott som gjort, får nog ta lite till i morgon. :)

Morgondagen blir en sån där vanlig torsdag, mina älskade orkidéer (ja, jag vet, det är tantvarning!) ska vattnas och köket ska städas. Bara köket, vårt sovrum och toaletten som inte blev klart idag så känns rätt skönt.
Matsalen fick till och med en gardinstång idag, vi renoverade där i februari men vi har inte orkat sätta upp något på väggarna än. :D tyvärr var gardinerna, som var hur snygga som helst innan renoveringen, nu helt plötsligt hur fula som helst i det rummet. Bra för mig för då har jag ännu en anledning att åka till världens bästa tygbutik, Tygfabriken i Huskvarna, och shoppa lite, samtidigt som jag kan träffa min underbara barndomsvän, sämre för sambon som får betala för att tapeterna inte passar till mina gardiner. ;)

Nej, nu är det nog dags att krypa ner, stressig morgon i morgon igen. Måste säga att jag ÄLSKAR när skolorna har studiedagar! :D en sån mamma jag är va? ;)
Puss & kram!

Liten tyckte det var lagom att vakna 06.30, så skoj när man verkligen behövde en sovmorgon.

Sprang min runda igår, det gick bara inte, kändes som någon satte en rävsax i mina lårmuskler så det fick bli en snabb promenad istället.

Skrev ju igår om att jag behövde städa hela huset idag, hittills har bara 2 av 7 rum/utrymmen på nedervåningen blivit i ordning. Har tvättat två maskiner och tänt i pannan också iof, men det är ju sånt som ingår i att vara förälder, värme, varmvatten och rena kläder är ju faktiskt ganska bra att ha. Svetten rinner om mig och jag känner mig helt död.

Stor och Mellan har faktiskt, tro det eller ej, hållit sams hela förmiddagen, spelat lite tv-spel, hjälpt mig att plocka bort sina leksaker och nu sitter de och tittar på Pettson & Findus tillsammans.

Nej, nu är det nog dags att fortsätta, behöver bära in ved nu medan Liten sover förmiddag, det blir så mycket bus i vårt hus om man lämnar honom i någon minut, eller ska jag säga sekund?

I morgon har tjejerna studiedag, så då är frågan vad man hittar på hela dagen.
Att städa hela huset är verkligen behövligt men det är ju inte det lättaste med tre busiga barn.
Tjejerna kan man ju muta men Liten, han gör ju precis det han vill, typ hänger knäveck i lampan eller så. ;)
Kanske ska man baka något, frågan är vad? Tips, idéer och lite nya recept mottages tacksamt. :)

Kanske man skulle gå till den lilla lokala "djurparken" om vädret tillåter. Det återstår ju att se. :)

Jag har alltid varit en sån person som sagt saker som "jag springer bara om jag blir jagad av någon med kniv!", jag var sällan eller aldrig med på gymnastiken i skolan och de få handbollsträningar jag genomförde sprang jag väldigt få steg.
Men i slutet av mars såg jag en bild på Facebook, om en överviktig kvinna som sprang i en park. I början verkade texten nästan nedvärderande och hatisk, men ju mer man läste desto mer uppskattande och påhejande blev den. Den blev min vändning. Plötsligt insåg jag att jag också kanske kunde.
1/4-14 satte jag mitt mål, jag skulle kunna springa 1,3 km utan att stanna före 31/5, vilket jag tvekade på att jag skulle klara.
I början sprang jag bara mellan 3 lyktstolpar ( ca 120m) och trodde då att jag skulle dö, det var det jobbigaste jag någonsin gjort! Men jag fortsatte, jag sprang mellan 3 lyktstolpar och gick sen mellan 2 innan jag sprang mellan 3.
Tillslut kunde jag öka lite, jag sprang mellan 5 och gick mellan 2.
Helt plötsligt sprang jag 290m utan att behöva stanna, jag ökade, sprang 350m, 590. Det ökade sakta men säkert.
6/5, då gjorde jag det, jag sprang hela rundan utan att stanna!
För mig var 1,3 km en oöverskådlig sträcka som jag aldrig skulle klarat tidigare, jag hade inte ens försökt eller tänkt tanken, inte en chans!
Snacka om att man blir glad och stolt över sig själv när man fixar det!
Jag har nog aldrig känt mig så bra som jag gjorde då! :)